Jessicolina

Det knackar på dörren, rummet fylls av en välbekant kyla. Min vän har kommit på besök, Ångest. Han sätter sig bredvid mig i soffan och lägger armen om min. Han smeker min kind och ser mig djupt i ögonen. Jag känner rysningar genom ryggraden och huden får ståfräs. Jag känner hur han ser min själ, han läser mig som en öppen bok. Min själ ligger blottad för hans syn. Han viskar lent i mitt öra, små ord som sätter spår i min själ. Sedan ställer han sig upp och går ut genom rummet och går igenom dörren. Utan ett ord försvinner han utan att säga när han kommer tillbaka. Men jag vet att han kommer snart, han är aldrig borta speciellt länge. Min bästa vän.