Jessicolina

Fuck alltså.. I did it again!
Tog på elstängslet fast jag visste att jag skulle få en stöt. Drack den sista drinken fast jag visste att den kommer att få mej att spy när jag kommer hem. Gasade för mycket fast jag visste att bilen skulle få sladd. Allt lika idiotsäkert som att solsken kommer efter en regnskur och det gör ont i muttan efter att ha legat 12 timmar i sträck. Lika självklart är det att jag kommer få ont i magen, tårar i ögonen och en bedövande ångest som gör det svårt att andas när jag självmant utsätter mej för denna tortyr. Men ändå gör jag det, trots dessa plågar jag vet kommer som ett brev på posten eller klamydian efter oskyddat sex.
Jag måste vara maschosist!

Såg precis en kommentar till inlägget: I remember when the air was clean and the sex was dirty.
Som löd: "Ursäkta mej, men vilken värdelös blogg du har".
Och eftersom det inte går att svara på kommentarer på annat sätt än att skriva ett inlägg (som jag vet om?) så svarar jag såhär:

Min blogg är inte till för att dra till sej läsare. Tvärtom, jag skriver det som faller mej in för att ventilera och bearbeta det jag har i skallen. Bilder jag publiserar tycker jag är vackra och inspirerande. That's it!
Om inte det passar är det bara att leta vidare!

Jag hukar mej medan jag springer. Jag vet inte vart jag springer eller vart jag är påväg. Benen bara rör sig. Bomber slår ned bredvid mej och jag slås omkull. Kulorna viner förbi mej. Jag springer mot ett hus för att ta skydd men blir upptäckt. En gröklädd man i min ålder dyker upp framför mej tillsammans med fyra andra. De ser på mej och skrattar. Han säger något på tyska som jag inte förstår. Jag börjar känna paniken sprida sig genom mina ådror. Jag ber för mitt liv på svenska men de bara skrattar mej rätt upp i ansiktet. Han höjer pistolen och sätter ett skott i mitt vänstra ben. Smärtan är outhärdlig men jag faller inte ihop. Deras skratt är det enda jag hör. Ett skott till som denna gång träffar mej i högra låret. Otroligt nog kan jag fortfarande stå när han skjuter två skott till som träffar vardera ben. Jag vänder mej sakta om för att slippa se leendet i killens ansikte när han tillslut sätter den dödande kulan i mitt bakhuvud. Jag känner ingen smärta utan fallar bara ihop på marken och känner hur livet sakta men ändå så fort lämnar kroppen. Jag somnar in och allt blir mörkt.

Men när jag inte längre kan höra deras henska skratt vaknar jag återigen till liv. Jag öppnar ögonen och ser att omgivningen är den samma och undrar hur jag över huvudtaget kan öppna ögonen. Jag borde vara så in i helvete död men här ligger jag utan minsta smärta och enbart lite förvirrad. Jag börjar röra på fingrar och armar och de svarar på sina kommandon. Jag drar upp benen och försöker ställa mej upp. Vilket inte är några problem förutom att jag är en aning yr. Då känner jag hur en mörk skugga drar över min kropp. Hatet sipprar in i varenda ven och jag ser mej omkring efter ett vapen för nu jävlar ska inte en enda varelse i gröna kläder och tyskdialekt kunna andas!


Symbolik: Ett slag klarar min själ. Det gör ont men jag kan fortfarande stå upp. Efter andra slaget händer något, något litet som inte kan förklaras med ord. Min själ känner en förändring. Tredje och fjärde får mej att inse att slutet är nära men jag slutar inte kämpa emot. För att slippa se när det sista kommer vänder jag mej om. Efter femte faller jag ihop. En tung hög på marken. Men jag finner återigen kraft att kämpa för det jag tror på: mej själv. Jag är värd att kämpa för. Jag är värd mer än hårda ord och människor som får mej att må dåligt. Jag ställer mej upp och är mer beslutsam än någonsin förr då jag på nytt ger mej ut i världen. Starkare än någonsin.

Visst, erkänner att jag framstår som en bitterfitta och att jag dessutom är singel just nu späder nog på detta ännu mer. Men jag anser att kärlek inte har någon speciell dag. Utan det är alla dagar som man känner sig älskad. Vilket jag helt klart gör mer än en dag om året. So... Fuck Valentine's day!

(Dock är det ju alltid roligt att få anonyma blomsterbud!)

Fantastiskt är var det är, fast med negativ betoning. Hur man kan gå från nöjd med livet, nästintill euforiskt lycklig till nedstämd med gråten bultandes i halsen. En röst ljuder ur högtalarna och melodin drar igång. På ett kick rasar allt samman. Alla väggar som hållits uppe för att skydda det ömtåliga ramlar ner i en hög av aska. Och det gör ont, ack så ont. Fysisksmärta går inte att mäta med denna psykiska. Hur många gånger orkar man gå igenom samma sak, bli nedruten och krossad som en insekt under gumpaskon? Allt kommer upp bara för att jag inte kan med att ta bort låten från min playlist. Det är fysiskt omöjligt! Men samma dag låten försvinner ur min dator, försvinner du ur mitt huvud...

Idag har varit en bra dag. En dag då jag känner mej tillfreds med livet och mej själv. Det känns som att livet just nu rullar på i en takt jag klarar av med en överraskning här och där och med en del roliga inslag som förändrar och förnyar. Jag känner ingen direkt ångest över något och jag känner mej nöjd med både kropp och knopp. Jag känner hur jag utvecklas och jag känner mej lugn och harmonisk och en aning oövervinnerlig.  Lite i stil med att det som inte dödar det härdar. Jag känner hur ny energi sipprar in istället för ut. Om det beror på dagens väder eller att jag har små fjärilar i magen eller att jag helt enkelt bara har tur who knows? Jag bryr mej iallafall inte för jag behövde verkligen en sånhär dag...