Jessicolina

Jag var 14 år och han hade lockigt brunt hår och blå ögon. Hans leende kunde smälta ett isberg, för att inte tala om mej. Hans humor var underbar och han fick mej att skratta tills magmusklerna värkte. Han charmade knäna av morsan och än idag nämner hon honom som drömprinsen eller den 'perfekta pojkvännen'. En eftermiddag låg vi på hans rum och hade låten Wonderwall på repeat i timmar och kysstes tills läpparna var nariga. Han smakade sött. Han viskade tre ord i mitt öra och jag kunde inte sluta le resten av dagen. En svartvit bild där han som bebis hade glass över hela ansiktet prydde min vägg. Hans gula DC tröja var det enda jag bar under en veckas tid. Det var vi två mot världen i några ynkliga månader tills ett nytt kapitel tog start. Utan honom.