Jessicolina

Idag blev jag varse om en egenskap jag har som är mindre bra.
Jag kan staka ut en hel framtid med en person som jag knappt känner.
Det börjar med för att det är kul.
Men sen blir det mer och mer allvarlgt och jag inser att det inte kommer funka.
Jag fantiserar, drömmer och lägger till logiska inslag.
Sen är den bilden eller videon av vårt liv tillsammans det enda rimliga.

De ser ganska lika ut vem jag än fantiserar om:
Början är lycklig och utan promblem.
Jag börjar älska igen och får kärlek tillbaka.
Men det slutar alltid med att jag eller denna någon blir sårad.

Detta gör att jag inte ens vill se vad som händer.
Inte ens ge mej in i leken.
Jag vet ju redan vad som händer.
Eller?
Jag menar, jag är knappast synsk.
Så mina drömmar och fantasier lär knappast bli verklighet.
Men de känns alltför verkliga för att bara strunta i.

Samtidigt som jag ser detta framför mej.
Kan jag inte lägga ner telefonen och sluta tänka på hans leende.
Eller bli pirrig när telefonen vibrerar.

En uppmaning till mej själv:
DRÖM, men gör det i rosa.
FANTISERA, men gör det inte till det enda verkliga.
SLÄPP DET SOM KÄNNS DÅLIGT, och fortsätt med det som känns bra.

Så löser sig allt tillslut.