Jessicolina

Att jag har humörssvägningar är ingen nyhet. Att gå från total lycka ena dagen till nästintill total botten nästa är något jag är ordentligt bra på. Idag känns ingenting tillfredsställande. Saker och ting hade varit lite mer meningsfulla om hans varma händer smekt mitt hår och hans sträva haka kliat mej i nacken. Men utan detta känns allt bara botten. Jag är så otroligt förvirrad för tillfälligt att jag stänger av totalt. Jag orkar inte. Orkar inte tänka, prata eller förmedla. I annat än text. Där flyger orden fram, tangent efter tangent trycks ned och bildar mening efter mening. Kapitel efter kapitel.

Jag vet inte vad jag vill. Vad jag vill göra med mitt liv. Att inte veta vad jag vill göra är otroligt stressande. Det var skönt när man gick i skolan och visste på sommaren att till hösten börjar allt om. Livet gick i repeat och allt upprepades. Det var en trygghet för mej som försvann när jag tog studenten. Nu måste jag göra alla val själv. Alla. Vilket för mej stavas STRESS.

Idag var dagen då världen på en sekund blev svart och förlorade färg och glans. Jag blir otrevlig och svarar knappt på tilltal. För jag orkar inte ta in något. Jag stänger av. Kortslutning. Jag lyssnar på deppmusik och känner att allt jag vill är att någon ska besluta åt mej. Säga vad jag ska göra för att slippa bestämma själv.

Imorgon kommer jag förmodligen se färg igen. Livet kommer kännas enklare och lättare att ha och göra med. Jag kommer fortfarande vara förvirrad och stressad. Men jag kan hantera det. För imorgon är energin tillbaka. Hoppas jag. Det brukar funka så iallafall.